Tidigt på midsommardagen 1853 kunde göteborgarna höra mullrandet av salutkanoner från hamninloppet. En seglare med skyhög rigg stävade in från havet och kastade ankar vid Älvsborgs fästning. Det var fregatten Eugenie, som återvände efter närmare två års bortovaro från hemlandet. Därmed hade den första av ett svenskt örlogsfartyg företagna världsomseglingen fullbordats.
Den svenska handelsflottan hade inregistrerat sin första jordenruntsegling redan tolv ar tidigare, då skonerten Mary Ann efter fullbordad färd kom hem till Stockholm. Det var i handelns tjänst som Eugenie seglade. Handeln och fraktfarten på Amerika, Ostindien och Kina, skrev färddeltagaren, premiärlöjtnant C. Skogman, hade då vunnit den utsträckning att konsuler blivit anställda på de förnämsta platserna, och därför beslutade kungl. majestät att ett större örlogsfartyg skulle utsändas dels för att skydda handeln på dessa farvatten och tillse att vederbörande konsuler fyllde sina åligganden och dels för att utverka sådana handelsförmåner som gjorde Sverige jämställt med övriga europeiska nationer. Expeditionen fick också naturvetenskaplig karaktär, i det att några av vetenskaps akademien utsedda forskare medföljde.
Fregatten Eugenie var ett präktigt och ganska nytt fartyg byggt 1844 som förde fyrtio kanoner. Så många ansågs dock inte nödvändiga för resan. En del langades därför i land och en del stuvades ned i rummet. För att exteriören inte skulle te sig alltför menlös, placerades attrapper av trä i de avrustade kanonportarna.
Med trehundrafemtio man ombord officerare och vetenskapsmän inräknade avseglade Eugenie i september 1851 från Karlskrona. Hon följdes på vägen av korvetten Lagerbjelke, som sedan höll henne sällskap ända till Sydamerika.
Efter besök i Portsmouth och Funchal satte Eugenie kurs på Rio de Janeiro, som uppnåddes cirka tio veckor efter avfärden från hemlandet. Eugenies befälhavare, kommendörkapten Christian Adolf Virgin (1797-1870) fr. Nättraby, kunde där konstatera vilken snällseglare hans fregatt var. Han hade gjort resan från Madeira på tjugosju dygn, medan den norska korvetten örnen, som var ute samtidigt, hade behövt trettiotvå.
I Rio blev det några glada dagar. Hamnen gästades av engelska, amerikanska och franska örlogsskepp, dessutom låg där omkring trettio svenska handelsfartyg de flesta för att hämta kaffe. Eugenies observatörer fann det högst motiverat att stationera ett svenskt örlogsfartyg i hamnen åtminstone under vinterns livliga skeppningstid. Den främling, som inte kunde referera till vapenmakt, hade svårt att vinna respekt hos myndigheter och tullverk. Även de svenska sjömännen ansågs behöva en smula uppsikt, ty de betedde sig inte som några söndagsskolebarn, när de släpptes lösa i Rios glädjekvarter.
Vad fregattbefälets eget glada liv i land beträffar, så hade detta till indirekt följd, att expeditionens magnetiska observationer hastigt och lustigt avbröts. Instrumenten sattes under ’besöket’ upp i svenske konsulns trädgård, och goda observationer gjordes. Men så ställde konsuln till med middag, och därunder råkade en av gästerna stöta omkull inklinatoriet, som blev skadat och obrukbart. Det var ingenting att göra åt saken. Expeditionen fick lämna jordmagnetismen åsido och segla vidare.
Nästa anlöpningsplatser blev Montevideo och Buenos Aires. På det förstnämnda stället deltog svenskarna i en bal, där de tjusades av den stora mängden kvinnliga skönheter med vackra figurer och blixtrande ögon” men där de också upplevde en sensation, om vilken resans krönikör höviskt berättar: ”Toaletterna voro i allmänhet utmärkt nätta och smakfulla; av prydnader syntes mest blommor. En ung fru hade dock äventyrat sig i en något vågad dräkt, så till vida som hennes klädning av vitt atlas tycktes nästan sakna liv. Det som härigenom framställdes för allmänhetens blickar var väl så till form som färg av sa utmärktskönhet, att man ej kunde annat än anse sig stå i en viss förbindelse till ägarinnan, men intrycket hade även sin obehagliga sida, man märkte tydligt att saken gjorde uppseende, och ingen annan dam hade sin klädning på detta sätt urringad.
Vid avseglingen från Buenos Aires skildes Eugenie från korvetten Lagerbjelke, som styrde kosan hemåt, medan fregatten vände sig mot de mindre behagliga breddgraderna vid Magallanes sund. Under genomseglingen av detta visade Eugenie sina goda sjöegenskaper. Virgin hade räknat med att få lots genom sundet, men när han sände en båt i land för att hämta lotsen, befanns denne utflugen. Av skeppare, som flera gånger hade genomseglat sundet, erhöll Virgin nyttiga upplysningar men fick samtidigt höra, att passagen mot väster var den svåraste och knappast kunde genomföras av ett så stort fartyg som Eugenie. Försöket gjordes emellertid och lyckades till den grad, att seglingen blev ett rekord. På elva dagar slog sig fregatten fram under ideligt kryssande genom de trångapassagerna. Ett enda skepp, som kunde mäta sig med Eugenie, hade dittills passerat sundet det var en engelsk fregatt som dock hade behövt sexton dagar ochdärtill lidit åtskilliga skador.
I stort sett hade Eugenie tur med vädret, men vid Cap Froward, det amerikanska fastlandets sydligaste udde, friskade vinden i, och det blev en hård dust med inte mindre än trettiofem stagvändningar på sjutton timmar att däcksfolket hade ett litet helsike under den kryssen kan man ta för givet. Två engelska fartyg mötte Eugenie i sundet, men med besvikelse antecknade krönikören, att inte en enda eldsländare eller patagonier siktades.
Även i fortsättningen hade Eugenie tur med både vädret och andra förhållanden. Stilla havet visade sig i allmänhet motsvara sitt namn, d. v. s. det bjöd på friska vindar men inga besvärliga stormar. Eugenie höll sig utefter sydamerikanska västkusten och gjorde det första strandhugget i Valparaiso. Där fick officerarna deltaga i stora lustbarheter med anledning av att staden just hade presidentbesök. I Lima gjorde officerarna och vetenskapsmännen en påhälsning medan fregatten låg för ankar i Callao. Staden var emellertid så gott som övergiven, eftersom den härjades av frossor och febrar de för sin skönhet berömda limadamerna fick svenskarna således inte se mycket av. De gjorde i alla fall den iakttagelsen att moralen inom både de högre och de lägre klasserna stod ”på klena fötter”. Efter allt att döma sökte sig den dåliga moralen främst utlopp genom hasardspel.
Från Callao skedde avresan fortare än beräknat, därför att utsikten att få bevittna ett sydamerikanskt revolutionskrig öppnade sig, om fregatten stack i väg till Ecuadors hamnstad Guayaquil. Den tidigare presidenten Flores utrustade nämligen i Callao en liten krigsflotta, med vilken han tänkte landstiga i Guayaquil och fördriva den usurpator som för tillfället hade makten i Ecuador. Eugenie hann fram före Flores eskader och fick därvid oförmodat tillfälle att uppträda i sin egenskap av krigsfartyg. Vid kusten påträffades nämligen ett sjörövarfartyg, om vars bedrifter de rysligaste historier berättades av kustbor och sjöfarande. Kommendörkapten Virgin hade ingenting emot att lägga vantarna på sjörövaren och gjorde sig därför beredd till strid. Men piratfartyget påträffades i en vik, där det inte kunde undkomma och hade för ögonblicket sitt befäl i land samt gav sig därför tämligen godvilligt åt den respektingivande svensken. Virgin överlämnade sin pris åt den nordamerikanske konsuln på platsen. Sjörövarnas ledargäng infångades strax efteråt och avrättades. Exekutionen blev ett stort folkskådespel, vid vilket svenskarna inbjöds att låta representera sig.
När Flores hade anlänt med sin eskader, vädjade han till fregatten om bistånd eller neutralitet, men Virgin ansåg sig inte ha befogenhet eller tid att blanda sig i Ecuadors inre angelägenheter. Han avseglade utan att ha fått bevittna stridens utgång, besökte Panama och Galapagos samt satte därefter kurs på Honolulu.
Där tog Hawaii kungen Kamehameha III emot med pomp och ståt och kom även själv med hela sitt hov ombord till en fest på fregatten. Drottningen lystrade till namnet Kalama, vilket betydde brännvin. Svenskarna tyckte med rätta att detta var ”ett tämligen besynnerligt namn på ett fruntimmer”. Drottning Brännvin var emellertid exemplariskt nykter, hon hade liksom de övriga dignitärerna övergått till metodismen och aktade sig ställd som hon var under missionärernas uppsikt för att förtära några opassande drycker. Kungen höll tal för sin ”store och gode vän, hans majestät kung Oscar” och lät, eftersom det råkade vara dennes födelsedag, avskjuta trettiotvå salutskott.
Efter Honolulu besöktes San Francisco, som då tycks ha varit ett tämligen ruffigt ställe, bebott av guldgrävare och äventyrare, som hade strömmat samman i den kaliforniska guldrushens tecken. Spelhålor och krogar samt andra skumma nästen fanns det gott om, men någon kyrka hade ännu inte hunnit byggas. Eugenies chef tänkte som vanligt landpermittera sitt manskap med en fjärdedel i taget, men han ändrade sig, när efter den första kontingentens landgångskväll, fem man rapporterades saknade. Tre av dem återfanns, dock inte av polisen utan med hjälp av en person som skvallrade mot betalning. De påträffades redlöst berusade, utplundrade och shanghajade ombord på ett fartyg i hamnen. Men de två andra matroserna förblev försvunna.
Hawaiiöarna låg ännu en gång i fregattens väg, men endast en fransysk visit gjordes där. Seglatsen gick vidare mot söder och Tahiti. Denna ö blev svenskarna lika förtjusta i som alla andra besökare. Kvinnorna där var behagligare än sina systrar på Hawaii, hade ”vackra extremiteter” och flirtade gärna med de nordiska kavaljererna.
När blågul flagg vid okänd strand sågs fladdra, ett bildningens baner från högan nord, hur började var sandwichsbo att pladdra, hur smögo ej Tahitis mör ombord för att beundra sina nya bröder! Förbundet slöts emellan nord och söder. Så skrev en av fregattens officerare i en minnessång över resan. Expeditionens krönikör, som hade vetenskapsakademiens uppdrag att biträda vid fysiska observationer, gjorde på varje plats anteckningar om kvinnokönets utseende och egenskaper, och han fann på Söderhavsöarna åtskilliga exemplar värdiga att avbildas i färg. På Tongaöarna lade han sakkunnigt märke till att flickorna ofta hade en ovanlig, mycket spetsig form på brösten. Männen på samma öar hade vilt utseende och komiska frisyrer. För glaspärlor och annat värdelöst krafs bytte fregattens besättning till sig mängder av vapen, prydnadsföremål och andra värdefulla ting.
Under många angenäma strandhugg gled Eugenie fram genom Oceaniens övärld och mötte sedan under några dagar i Sydney mera västerländska förhållanden och umgängesseder. Resan mellan Sydneyoch Kanton gjordes därefter på trettiofyra seglingsdygn, vilket var en dittills oöverträffad prestation. Från Kina löpte fregatten ostindiefararnas gamla hemväg via Batavia, Mauritius och Kapstaden. Plymouth och Cherbourg var de sista utländska städer som anlöptes före ankomsten till Göteborg.
Det var åtta man mindre ombord vid hemkomsten än vid utresan. Två man hade försvunnit och sex man avlidit under resan. Men i övrigt hade hälsotillståndet varit gott, och inga olyckor eller missöden hade inträffat.
Nyheten om världsomseglarnas ankomst till Älvsborgsfjorden spred sig under midsommardagen snabbt i Göteborg. Och det dröjde inte länge förrän ångaren Anders Knape med full last av skådelystna gav sig ut på en lustresa till fregatten. ”Snart befann man sig”, skrev Handelstidningen, ”under den ståtliga världsomseglarens batterier. Så som man hade anledning att hoppas, besvarades ångbåtskaptenens förfrågan om tillåtelse att lägga till från fregatten med ett artigt: Varen välkomne.”
Eugenies officerare blev ciceroner och förevisade alla hemförda kuriositeter, och skeppskapellet musicerade för de beundrande gästerna. Vid avskedet växlades på hövligt sätt hurrarop och kanonsalut mellan Ångbåten och fregatten. Under de närmast följande dagarna översvämmades Eugenie av besökande, besättningen var i land och hyllades vid en rad av offentliga och enskilda festligheter. Efter att i fem dagar ha spelat de hemvändande hjältarnas roll gick Eugenies män ombord, och fregatten seglade vidare till Stockholm, där festligheterna började på nytt.
Innebörden av färden formulerades tjugofem år senare vid en minnesfest: ”Den svenska flaggan invigdes genom Eugenies bedrift till fredliga segrar av ädel art i handelns tjänst, i navigationens och andra vetenskapers”. Ett visst mått av sanning låg det naturligtvis i detta omdöme. Färden var en gest som uppmärksammades även utåt. Med Eugenies resa avslutades också den internationella raden av statligt arrangerade världsomseglingar. Äventyrsglansen kring resorna försvann, när handelsfartygen med maskinernas hjälp gjorde världshaven till regelbundet utnyttjade trafikområden.
Vad Eugenie själv beträffar, så återgick hon till vardagen i flottans tjänst. På sjuttiotalet förändrades hon till korvett och fortfor sedan att vara övningsfartyg till århundradets slut. Vid sekelskiftet riggades hon ned och inreddes till kasernfartyg, men efter ett par decennier hade hon tjänat ut även som sådant. Hennes slutliga öde blev upphuggning. Vid åttiotvå års ålder slutade hon 1926 sina dagar som ett av stormar och skrotsamlare sönderbrutet vrak vid Torekovs strand.
Källa : Claes Crantz , Skepp i Gattet
Claes Wilhelm Nicolaus Krantz, född 15 augusti 1897 i Marsstrand, död 21 november 1964 i Göteborg, var en svensk författare och redaktör verksam i Göteborg och Bohus län. Han gifte sig den 25 september 1934 med Vanja Lisbeth Nylen (1899-1975) i Göteborg. Från 1925 var han medarbetare i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Dessutom har han skrivit reseskildringar och kulturhistoriska arbeten.